Körling: Högläsning ger vinster som inte går att mäta

Högläsning är en läsfrämjande undervisning. Den gör att varje elev får en redig dos av den flerstämmighet som kommer med författarnas olika sätt att berätta. Högläsningen gör också läraren gott och lindrar den inre stress som läraryrket ständigt bär på.

Under handledning fick jag frågan om läraren kunde läsa högt för eleverna trots att eleverna kunde läsa själva. Självklart, allt det en lärare vill göra för och med eleverna ska läraren få göra. Läraren hade en bok i åtanke, kunde hon läsa den? Det är då jag inser hur många frågor jag får. Det är som om vi inte riktigt tror att vi får och att vi inte kan välja en bok att läsa. Varför har denna osäkerhet uppstått? Läraren måste hinna med. Så mycket stoff som ska trängas in i en lektion. Vad högläsningen ger går inte att mäta. ”Och mäta måste vi väl göra?” funderar läraren.

”Även om eleverna viskar så lyssnar de”

Frågorna är sorgsna och förefaller strida mot det läraren vill göra för sina elever. Trots att jag helst vill lovsjunga litteraturens innehåll måste jag ge läraren ett kvitto på varför läraren kan högläsa. Jag berättar om ordförrådets storlek, om grammatikens gemenskap och fantasins behov av fakta och omvänt. När läraren känner sig trygg öppnar hon boken och läser högt ur den. Nu är det eleverna som är vilsna. ”Är det sant att vi bara ska få lyssna? Får vi rita?” undrar någon förväntansfullt.

Under högläsningen kommer eleverna få uppleva det Astrid Lindgren beskriver som att fångas in i en gäddas hugg. Inte alla fastnar i samma sekund, en del elever simmar i vassen för att något senare fastna de också. Det enda läraren behöver göra är att fortsätta högläsa och inte avbryta med frågor eller uppmaningar att lyssna. Även om eleverna viskar så lyssnar de vilket kan krocka med lärarens föreställning om hur lyssnandet ser ut. Det kan dröja innan eleverna sitter så där tysta med blickar försvunna in i magiska världar eller i något äventyr på en helt annan skolgård än den egna.

”Det meningsfulla går inte att famna i siffror”

En högläsande lärare lånar röst av författaren. Därför är författaren närvarande i klassrummet. Det är som om författaren låter mig vara ett redskap för att boken ska nå ut. Det är ett ärofyllt uppdrag. Jag avbryter inte författaren genom att ställa kontrollfrågor eller förklara ord som författaren bäddat in och som några sidor senare kommer begripas. Jag tänker inte avbryta författaren. Det ska inte eleverna heller behöva göra. Man avbryter inte en författare.

Under mina år som lärare har jag högläst många böcker. Det finns en sådan kraft i en lärares röst. Den ska inte tystas. Den kan få en bok att lyfta och ge en hel hoper av elever något av det omätbara, till vilket också tankevärlden hör. Det meningsfulla går inte att famna i siffror och tabeller.

Läraren som ställde frågan om hon kunde högläsa började att högläsa. Hon kände sig vänlig när hon gjorde det. Hon läste längre och längre stunder eftersom hon också tyckte så mycket om boken hon valt.

Anne-Marie Körling är lärare, författare och läsfrämjare.

LÄS ÄVEN

Körling om lyssneläsningen: Inte antingen eller – utan både och

Körling: Pippi Långstrump behövs när galenskaperna sprider sig

Körling: Galet att lärare knappt vågar vara sjuka

Körling: Stöts man ut från skolan, stöts man ut från samhället