Kompisproblem med dramatik

Det är en strålande dag och samling i Björngrottan, en dunge träd i utkanten av skolgården som alltid hetat så, utan att någon längre vet varför. Fritidshemmets dramapedagog Niklas Karlsson håller upprop för förskoleklass och årskurs ett och plockar sedan fram tre plastdjur ur fickan.

– Kommer ni ihåg de här kompisarna?

Det gör barnen. Djuren heter Tina Tiger, Klara Ko och David Dinosaurie. Djuren har ett problem visar det sig. David Dinosaurie vill leka restaurang, Klara Ko vill rita och Tina Tiger kan inte välja vem av de andra hon ska leka med. Det hela leder till bråk …

Det här är ett icke-aggressivt sätt att lösa konflikter på. Vi löser dem tillsammans – och lär oss något av det hela

– Ska vi spela upp det här, föreslår Niklas Karlsson och väljer ut tre av alla elever som räcker upp handen.

Maria ställer sig i mitten av ringen och blir till Tina Tiger. Filippa får rollen som Klara Ko och William får spela David Dinosaurie.

– Varsågoda och börja, säger Niklas Karlsson.

Två av karaktärerna skriker argt på varandra och den tredje är tyst.

– Leka restaurang!

– Jag vill rita!

Niklas Karlsson är dramapedagog – en användbar kompetens för att förebygga och lösa konflikter. Foto: Anders Tukler

Kompisarna skriker högre och högre åt den stackars förvirrade Tina Tiger som inte vet vem hon ska lyssna på. Tills dramapedagogen avbryter.

– Har ni andra några idéer? Han vänder sig till publiken.

Barnen föreslår att djurkompisarna kan leka sten, sax och påse, eller göra en hopptävling och att den som vinner får bestämma vad de ska leka. Det är bra idéer tycker Niklas Karlsson, som försöker få barnen att se situationen mer ur de olika karaktärernas perspektiv. Vdokumentationad har David Dinosaurie för problem här?

– Han tänker att det är orättvist, svarar Agnes.

– Okej, har Klara Ko ett problem?

– Ja, hon vill leka med Tina och hon vill inte vara ensam, fortsätter Agnes.

Barngruppen får också frågan om de känner igen sig i scenen?

– Ja! Till exempel när vi skulle leka mamma, pappa, barn och så ville båda vara bebis. Och det gick inte, berättar Maria.

– Nu vill jag intervjua Tina Tiger lite, säger Niklas Karlsson. Är det något som är jobbigt för dig här? Hur ska vi lösa problemet?

– Jag vet! Vi börjar med ens lek och sen tar vi den andra, föreslår Maria som spelar Tina Tiger.

Skådespelarna kommer överens om att de ska börja med samma lek allihop. Om de leker restaurang först så kan Klara Ko rita en meny till den. Och sedan kan de rita allihop.

– Okej tack, ge dem en applåd, säger dramapedagogen och avslutar dramat för dagen.

Det vi just sett exempel på är ”mini-forumteater”, som Niklas Karlsson använder sig av för att iscensätta och förebygga vardagliga konflikter. Ibland spelar han själv teater, ibland spelar han upp scener med djur och ibland får eleverna träna att agera inför varandra. Niklas Karlsson är utbildad dramapedagog vid Västerbergs folkhögskola. Det är en utbildning som han tycker är användbar i arbetet på fritidshemmet. När man hör ordet dramapedagogik tänker många på lärare som leder olika teaterövningar, men det är inte teaterpedagogik eller ens bara dramaövningar det handlar om, även om det kan ingå. I dramapedagogiken använder man sig av dramatik, improvisation, lek och skapande för att lära. Man kan också kalla det upplevelsebaserat lärande.

– Framför allt är det ett förhållningssätt, att som pedagog vara tillåtande och nyfiken, säger han.

Ritprat är en övning för att få syn på vad som hänt i en konflikt, utan att skuldbelägga någon. Foto: Anders Tukler

Om ett barn vill provocera och säger att maten smakar bajs till exempel så säger han inte till barnet med sträng röst.

– Jag säger i stället: Ojdå, du tänker så, vad spännande. Härligt! Vilken typ av bajs tänker du på?

Svar som ofta får barnen att haja till och skratta, och då är provokationen bruten.

Niklas Karlsson tycker dramapedagogik gifter sig väl med fritidspedagogik, förhållningssätten är lika. Det demokratiska samtalet är till exempel en viktig del också i utbildningen till dramapedagog.

– Att lyssna på gruppen, att alla som deltar ska få reflektera och bli lyssnade på. Jag kör ofta rundor på samlingen där alla barn får säga något. Det kan vara något så enkelt som: Vad är din favoritplats hemma?

Under skoltid håller Niklas Karlsson dramalektioner i förskoleklassen en gång i veckan. Där arbetar de med improvisation och med att iscensätta sagor som Rödluvan.

Allt detta är övningar som han tror bidrar till att förebygga konflikter och träna elevernas samspel och empati.

Men hur gör han när olyckan redan har skett? Om två barn slagits till exempel. Niklas Karlsson brukar använda sig av en metod som kallas för ritprat. Direkt efter händelsen tar han med sig de inblandade och sätter sig ner med penna och papper vid ett bord. Eleverna får välja en färg som symboliserar dem själva och så ritar Niklas Karlsson upp händelsen i små serierutor. Han gör ett låtsasexempel med William och Filippa.

– Vi säger att ni börjat slåss. Då frågar jag först: Vad var det som hände? Och så får ni berätta.

Pedagogen ritar det barnen berättar i rutor.

– William du hade en spade, och du Filippa ville ha den, för du hade den innan. Men Wilma ropade på dig och då lämnade du den och då tog William den? Var det så?

Foto: Anders Tukler

Barnen instämmer i att det var så bråket gick till i det fiktiva exemplet.

– När Filippa drog i spaden och försökte ta den från dig William vad hände då?

– Då blev jag arg, säger William.

Niklas Karlsson ritar arga ögon på streckgubben på papperet.

– Och sedan slog du Filippa i ansiktet med spaden?

– Ja, det blev näsblod, säger William.

Den dramatiska serien i sandlådan är klar. Nu är det dags att titta på bilderna och tänka efter. Var gick det fel? Kunde man ha gjort något annat? Skulle vi kunna ändra på något i historien?

– När Filippa förstod att William tagit hennes spade kunde hon ha sagt: Jag hade den innan, i stället för att börja dra i den, föreslår Filippa.

– Ja, du kunde ha sagt något först. Men du vet också att man inte får göra såhär William, säger dramapedagogen och pekar på bildrutan med slaget.

När ritpratet är klart brukar Niklas Karlsson spara serien som dokumentation, den kan vara bra att ha om man ska prata om det som hänt med föräldrarna.

– Jag älskar ritprat. Man får reflektera över något och sätta sig in i sin egen och andras situation, säger han.

Man reder ut bråket direkt, sitter tillsammans och ifred från resten av barngruppen. Att man ritar gör det lättare att prata om det som hänt utan att det blir en tryckt och skuldbeläggande stämning. Bilderna gör det enklare för barnen att se hur olika händelser påverkat varandra.

– Det är avancerat och abstrakt att prata om relationer. Det här ger en större chans att förstå.

I början när Niklas Karlsson sa efter ett bråk: Kom, nu går vi och pratar, då kunde barnen bli rädda, eftersom de trodde att de skulle få skäll. Men nu vet de att det snarare är tvärtom.

– Det här är ett icke-aggressivt sätt att lösa konflikter på. Vi löser dem tillsammans – och lär oss något av det hela.