Fartfyllt & lekfullt med IKT

Stämningen på Köpingebro fritidshem strax utanför Ystad är uppsluppen, närmast uppspelt. Alla ettorna sitter spända framför filmduken. Väntar. Sorlet avtar inte nämnvärt när fritidspedagogerna Rasmus Cato och Sofia Högström introducerar filmen. Inte förrän den startar, bilden fladdrar till på duken, blir det tyst.

Det blir mycket drama i klassrummet med en greenscreen och barnen kan få utforska och leka sig in i olika roller

En liten grön figur uppenbarar sig. En ryggtavla när hen sitter vid datorskärmen och tittar på bilder.

– Det där är min! säger någon exalterat i publiken.

Mycket riktigt är det barnens egna skapelser som visas där på utomjordingens dator.

Så vänder hen sig om och säger med hög röst:

– Hej alla barn!

Sofia Högström vill att barnen ska få pröva sig fram.

Kanske är det spänningen som släpper, kanske är det ljudet som förvånar. Kanske är det faktumet att de återser denna märkliga figur; Alla skrattar.

Hen heter Pim och för en vecka sedan gjorde de hens bekantskap för första gången. I ett videomeddel­ande berättade Pim att hen hade kraschlandat och bad om hjälp med ritningar och modeller på hur en ny rymdfarkost skulle kunna se ut. En önskan barnen inte var främmande inför att tillmötesgå – de ritade, byggde i lego och skapade med papper, lim och sugrör och mejlade förslagen till Pim.

Nu har Pim en ny undran. Hen är intresserad av att flytta till en ny planet och vill veta mer om barnens värld.

– Kan ni inte visa mig vad som finns i byn där ni är?

Skicka gärna bilder och filmer till mig, ber Pim och avslutar med sin e-postadress: pim@rymden.com.

Ute blåser kallt och gråa moln rör sig snabbt över himlen. Sofia Högström, Rasmus Cato och tio barn beger sig ut i byn för att dokumentera den. En kort promenad från skolan ligger tågstationen och den blir första anhalten. Barnen pratar om vad Pim kan tänkas vilja se och turas om att fotografera med paddan. Biljettautomaten dokumenteras, för om Pim inte åker med sin rymdraket kanske han kan betala biljetten på tåget med kort, tror någon. Tavlan med tågtiderna fotas, precis som rälsen. De läser på skyltar och bestämmer att den där det står Köpingebro ska vara med.

– Köp ingen bro här! skojar någon.

Elledningarna fotas av flera barn av olika skäl: ”för Pim har inga tåg eller sådana ledningar” och ”om Pim klättrar upp på tågets tak, du vet: sssst! Då är det rätt kört. Jag fotar ledningarna för att Pim vet vad han inte ska göra.”

Borta vid mataffären dokumenteras alla skyltar med veckans varor, för det är också en ledtråd till Pim om vilket land hen ska leta efter.

Sofia Högström kastar en blick över axeln, lutar sig närmare och säger med hemlighetsfull röst:

– De vet inte om det, men nästa vecka ska Pim landa på stationen! Den filmen är redan gjord!

Hon har zoomat in i Google Earth till Köpingebro station och gjort en skärminspelning i Quicktime. Så att det ser ut som om Pim reser ner till jorden från rymden.

– Barnen ska få rita en karta så att Pim hittar till skolan.

Uttrycket och engagemanget går inte att ta miste på. Uppenbarligen tycker inte bara barnen att projektet är roligt, utan även de som driver det.

I ett nästa steg har de tänkt låta barnen bygga en by åt Pim i lego, sedan ett hus i Minecraft. Att eleverna ska jobba i Minecraft blir en överraskning, som de säkert blir glada för eftersom många har uttryckt intresse för spelet, tror Rasmus Cato. Han har jobbat med spelet tidigare och ser många fördelar.

– Framför allt glädjen i det! Det är ett intresse många har och de kan göra så ofantligt mycket som går att koppla till läroplanen, säger han.

En annan fördel är att det är enkelt att dokumentera vad barnen gör – allt får finnas kvar.

– Lego måste plockas undan varje gång, medan allt i Minecraft kan sparas.

Kanske ska de skriva ut en liten Pim i skolans 3D-skrivare och låta hen flytta in på avdelningen, funderar Sofia Högström.

Men det ligger längre fram i tiden – näst på tur är förstås för barnen att mejla foton och filmer från sin närmiljö till Pim. Med hjälp av en greenscreen ska de göra filmer där de berättar för Pim vad som syns i bild­erna de tagit själva. Greenscreen är en teknik som används vid film- och teveinspelningar, till exempel när vädret presenteras. Man filmar framför ett grönt eller blått skynke och kan sedan ändra bakgrunden med hjälp av en app. Det gör att man kan låtsas befinna sig på platser där man inte är – som på scenen i Idol.

– Det blir mycket drama i klassrummet med en greenscreen och barnen kan få utforska och leka sig in i olika roller.

En greenscreen kräver inte särskilt mycket och innebär att barnen kan ha roligt en hel eftermiddag – och precis så bör det vara med de digitala verktygen, anser Sofia Högström. De ska fungera i vardagen och göra arbetet lättare och roligare.

– Man ska inte göra allt digitalt bara för att.

På fritids finns mer tid att låta barnen pröva sig fram, tycker Sofia Högström. Något som hon tycker har fungerat väl är att låta barnen göra stop motion- filmer. Med en kasse figurer kan de fota och leka fram berättelser som dokumenteras enkelt.

– Det drar med många och man kan göra det tillsammans. Det är viktigt – att IKT är något man gör tillsammans.

Arbetet med Pim utgår från flera olika mål i läroplanen, som det om närmiljö och om kreativt och digitalt skapande. Samtidigt uttrycker Sofia Högström och Rasmus Cato att de får se vart det hela landar.

– Allt är försöksprojekt! säger Sofia Högström. Man måste våga testa och låta barnen få ta över!

Största hindret i arbetet med digitala verktyg är om ens kollegor inte är intresserade eller öppna för att testa nya saker, tycker Sofia Högström. Samtidigt kan inte alla kunna allt.

– Var öppen och dela med dig av det du hittar. Ju mer man testar desto mer lär man sig som både pedagog och elev.

Och våga visa att du inte kan, tycker hon. Först då kan man ju lära sig.