»Alla kan jobba mindre«

Roland Paulsen får helt enkelt inte ihop det. Trots att den teknologiska utvecklingen har lett till att det i dag bara behövs en enda person för att utföra samma arbetsinsats som för hundra år sedan krävde tio, jobbar vi alltmer. Pensionsåldern har höjts och vi har inte haft någon arbetstidsförkortning sedan 1970-talet, när fyra semesterveckor blev fem. Sjuktalen på grund av stress och utbrändhet har under många år eskalerat. Människor rusar på i sina hams-

terhjul, kämpar med att få ihop sina vardagspussel, har varken tid för varandra, sig själva eller sina barn, och den psykiska ohälsan blir både mer utbredd och går allt längre ner i åldrarna.

– Att så många människor mår så dåligt tänker jag till stor del hänger ihop med arbetslinjen. Vi indoktrineras i att arbete är livets mening och att vår position på arbetsmarknaden avgör vårt mänskliga värde, säger Roland Paulsen från takterrassen ovanpå sin vindslägenhet där vi sitter, ovanför de kullerstenstäta delarna av centrala Lund. Han smuttar på espressokaffet med skummad mjölk och säger att allt är en falsk verklighetsbeskrivning. Vi får höra att det måste skapas jobb och att vi alla måste vara med och bidra, bland annat för att befolkningen blir allt äldre.

– Men produktivitetsökningen är långt mycket högre än den ökade medellivslängden. Vi skulle, rent teoretiskt, kunna behålla samma välstånd som på sjuttiotalet om alla i stället delade på de jobb som finns kvar och jobbade fyra timmar om dagen i stället för åtta.

Det blåser lätt över takåsarna här i Lund. Staden och dess universitet är numera Roland Paulsens hemvist. 2013 flyttade han ner från Stockholm och Uppsala, där han just hade doktorerat. Han delar arbetsgivare med hustrun Anna Lindqvist, forskaren i psykologi som just nu sitter nere i köket och jobbar vid sin laptop. Bredvid honom i utesoffan, under en svart fleecepläd ligger den frusna lilla dvärgpinschern Kaja och njuter av höstsolstrålarna. Hundens egentliga ägare är bortresta och Roland Paulsen klappar Kaja förstrött och berättar att han först tänkte bli psykolog. Han växte upp i närheten av Leksand i Dalarna, föräldrarna var grönavågare och drev en getgård. Men att komma in på psykologprogrammet krävde fulla betygspoäng.

– Jag har aldrig arbetat så hårt och mycket som under gymnasieåren. Det är en tuff period för många. Roland Paulsen klarade prövningen och gick ut med toppbetyg. Men innan han kunde söka in till psykologprogrammet krävdes minst ett års dokumenterad arbetslivserfarenhet i bagaget. Så han började jobba. Först som servitör, sedan som spärrvakt i Stockholms tunnelbana. Och det var då, mellan att ta upp menybeställningar och stämpla biljetter, som han blev intresserad av att studera sociologi.

– Jag insåg att många av våra privata problem ligger utanför oss själva, i själva samhällsordningen.

Hans första bok, Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin kom i en första upplaga 2010, när han bara var 29 år. Han blev snart flitigt anlitad som debattör, föreläsare och skribent, började höras och synas i frågor kring arbetssamhället. Än större uppmärksamhet fick hans avhandling Empty labor, som kom några år senare och handlar om dötid på jobbet. Idén till forskningsfokus fick Roland Paulsen under jobbet som spärrvakt. Han satt ofta i kuren nattetid och det kunde gå hela arbetspass då han bara behövde stämpla en sådär åtta biljetter. Resten av tiden kunde han göra vad han ville, fast han var såklart tvungen att vara på plats.

– Till en början tyckte jag att det var väldigt praktiskt. Jag kunde ju plugga på jobbet. Men efter ett tag började jag få dåligt samvete och kände mig dessutom fjättrad. Det kändes inte rätt att få betalt för att ägna mig åt privata saker.

I sin avhandling djupintervjuade Roland Paulsen 40-talet anställda inom olika branscher som ägnade omkring hälften av sin arbetstid åt annat än jobbet. I stället surfade de på sociala medier, skrev egna bloggar, handlade på nätet eller kunde i vissa fall till och med gå ifrån för att träna. Ändå märktes det inte. Hans slutsats blev att många tjänster skulle kunna rationaliseras. Det är inte ett helt populärt utspel i en tid när det också finns många yrken där människor går på knäna, som till exempel inom lärarprofessionen. Roland Paulsen säger att han är medveten om det och tycker att denna ojämlikhet i sig borde diskuteras mer.

– De allra flesta som arbetar med kärnverksamheter inom skola, vård, och omsorg, som lärare, har det alldeles för stressigt. Problemet är att arbetsbördan är ojämnt fördelad inom olika yrkesprofessioner. Att ha tomt arbete, som jag kallar det, gäller främst tjänstemän på kontor.

Anledningen, som Roland Paulsen ser det, är att tilliten i arbetslivet är låg. Man försöker hela tiden effektivisera de arbetsuppgifter där insatsen går att mäta. Det gör att systemet kräver många som arbetar med kontroller och administration av andras jobb. Men ”kontrollanternas” arbetstid kontrolleras inte och därför kan de hamna i att ha alldeles för lite att göra i förhållande till tiden de förväntas sitta av på kontoret. Men ändå kan yrkesroller med mycket tomt arbete vara statusfyllda.

– Och eftersom cheferna i sin tur ofta får sin status efter antalet medarbetare på enheten blir det ett självändamål för dem att ha många anställda, ingen vinner på att effektivisera.

Men Roland Paulsen är övertygad om att det går att rationalisera. Han tycker att alla jobb som på något sätt inte gör världen bättre borde försvinna.

– Jag önskar att man kunde ge yrken status efter vad de bidrar med till världen i stället för att marknaden ska avgöra. Då skulle vi få en helt annan syn. Yrken som lärare, undersköterska, förskollärare och sjuksköterska skulle stå högt i samhället medan den som jobbar med att ta fram vapen skulle bli arbetslös.

Roland Paulsen har själv provat på den formella arbetslösheten. I samband med att han var färdig med sin avhandling uppstod ett glapp på ett halvår. Eftersom han hade ett jobb som väntade, blev allt han tvingades göra som arbetslös ett spel för gallerierna. Det ledde fram till boken Vi bara lyder, en inifrån-skildring av Arbetsförmedlingen.

– I alla undersökningar lyfts att arbetslösa mår sämre än de som har jobb. Men det är inte konstigt. Hela systemet är ju byggt på att den arbetslösa ska känna sig misslyckad och bli inlåst i alla kontroller som systemet tvingar en till.

Roland Paulsen ser dagens arbetssamhälle som ett sätt att få snurr på pengarna som sitter fast i privata förmögenheter. Han poängterar att den rikaste procenten i Sverige äger 40 procent av tillgångarna. Men genom tillverkning av lyxprodukter och tjänster kommer pengar i omlopp.

– Därför tillverkas det en massa onödiga varor och tjänster som de förmögna egentligen inte behöver, men som är ett sätt att fördela pengarna.

Han skulle i stället vilja se en omfördelning som bygger på en basinkomst i kombination med sänkt arbetstid för alla med bibehållen lön. Men det väcker ofta frågan vad folk i så fall skulle göra med all nyvunnen fritid.

– Jag tycker det är så oerhört sorgligt. Ett barn har aldrig problem med ledighet. Men vi förlorar förmågan till den fria tidens potential väldigt tidigt eftersom vi hela tiden förväntas vara produktiva.

Anpassningen tar vid så fort vi börjar skolan, menar han. Fokus är tävling och konkurrens, Sverige ska stå sig i internationella jämförelser.

– Kunskapsförmedling är ett ganska litet inslag i skolans uppdrag. Minst lika mycket handlar de många åren i klassrummen om att socialisera oss och förbereda oss att bli närande

i arbetssamhället.

En bild flimrar förbi på näthinnan. Kanske skulle man kunna likna Roland Paulsen vid en forskarvärldens Peter Tillberg, konstnären som i början av 70-talet målade den kända tavlan av ett klassrum med titeln Blir du lönsam, lille vän. De ställer i alla fall samma typ av fråga. Är det så här vi vill leva våra liv eller är ett annat samhälle möjligt?