Nästa avslutning blir i kyrkan – för den som vill

Det kan vara kallt i juni. Kyliga vindar som viner på skol­gården utanför Fresta skola, i Upplands Väsby kommun, när eleverna samlas för avslutning inför sommaren. Det kan förstås också vara varmt när elever och lärare samlas för något uppträdande och ett kort tal av rektor Katarina Nordberg.

För henne är frågan om avslutning i kyrkan en icke-fråga trots att kyrkorummet ligger bara några hundra meter bort på andra sidan landsvägen.

Vi vill bilda och rusta barn och ungdomar, inte indoktrinera.

I hennes låg- och mellanstadieskola finns så vitt hon vet ingen tradition av kyrkligt firande vare sig inför sommar­lovet eller julen och hon har inte heller frågat efter eller hört talas om några sådana föräldrasynpunkter. Hon tycker det viktigaste är att barnen får någon form av gemensam samling.

På andra sidan vägen, i Fresta kyrka, får kyrkoherde Håkan Simonsson vänta förgäves på att någon skola i kommunen ska höra av sig. Han berättar att längre tillbaka var det ganska många skolor som ville ha avslutning i kyrkan. Men det blev färre och färre.

– Spiken i kistan var ett uttalande från Skolverket för några år sedan som gjorde rektorerna osäkra, säger Håkan Simonsson, och antalet gick ner till noll. Det kristna kulturarvet är viktigt och därför är det ur mitt perspektiv också en förlust för skolorna.

Håkan Simonsson menar att det under lång tid formades en religionskritisk udd hos delar av den övre me­del­klassen och att det blev en principiell fråga att inte vara i kyrkorummet. Han har aldrig mött någon skeptisk attityd till avslutningar i kyrkan från före­­träd­are för andra religioner.

Det är nu tjugo år sedan stat och kyrka gjorde slut. Numera krävs en aktiv handling för att bli medlem i ­kyrkan. Sedan dess har antalet med­lemmar stadigt gått ner.

I Maria Magdalena församling i Stockholm är andelen medlemmar 50,1 procent. Där har kyrkoherden Hillevi Uddenfeldt verkat en stor del av sitt liv.

– På 90-talet fanns en mer principiell hållning från föräldrar att skolan och kyrkan skulle hållas isär. Vi hade ju fortfarande en statskyrka. I dag finns en större öppenhet. Ingen skola har beröringsskräck.

I Maria Magdalena har kyrkan kontakt med alla skolor. Flera firar sina avslutningar i huvudkyrkan som rymmer runt 850 personer, andra deltar till exempel i de samtal om döden som arrangeras vid Allhelgonahelgen.

När jag ringer runt till församlingar och skolor framstår intresset för relationen som starkare från kyrkans sida än skolans. Det kan vara slump och det kan vara krassa maktförhållanden. Att det kan vara kyrkan som har mest att vinna. Att kontakten är ett sätt att nå unga potentiella medlemmar.

Men Hillevi Uddenfeldt ser sig knappast som en missionerande kristen och det gör inte heller den nytillträdde biskopen i Stockholms stift, Andreas Holmberg.

– Kyrkan är en historisk plats. Vi vill bilda och rusta barn och ungdomar, inte indoktrinera, säger Andreas Holmberg.

Biskopen ser två tendenser i tiden. Dels en religionsskepsis med krav på avskaffande av konfessionella skolor, dels en större längtan efter och nyfiken­het på det kristna arvet.

– I mötet med andra religiösa sed­vänjor i mångfaldssamhället uppstår ett behov av att lära sig mer om sitt eget arv.

Jag kontaktar ytterligare skolor i Upplands Väsby och ingen av dem jag pratar med har någon tradition av kyrklig kontakt. På utbildningskontoret säger en tjänsteman, ”här finns ingen kyrka mitt i byn. Kontakten med kyrkan är nog vanligare i mindre samhällen”.

Den tanken stämmer inte riktigt i Hemse på Gotland. Medeltidskyrkan finns mitt i byn men används inte för skolavslutningar.

– Orsaken är enbart praktisk, säger Hardy Pettersson som är högstadielärare på Högbyskolan sedan många år. För tio år sedan ökade elevantalet så mycket att vi inte längre fick plats i kyrkan. Vi är utomhus.

Hardy Pettersson säger att det i alla år fungerade bra i kyrkan för det mesta.

– Något enstaka år välsignade prästen oss med orden ”Må Gud vare med eder” och det tyckte jag inte om. Men varje år tar jag med mig tonåringarna till kyrkan och vi har jättebra diskussioner kring väggmålningarna.

Kerstin Österberg finns också på Högbyskolan och har varit lärare på olika skolor i 33 år. Bara någon enstaka gång har hon stött på en rektor som varit emot att vara i kyrkan.

– Det viktiga tycker jag är gemen­skapen och traditionen. Den ger trygghet speciellt i vår tid med så många splittrade familjer.

Hon tycker det är självklart att sjunga Den blomstertid nu kommer.

– Den är tradition och dessutom ska barnen lära sig en psalm enligt läroplanen i musik.

Kerstin Wass har varit lågstadielärare i 20 år i olika skolor. Nu jobbar hon i Årstadalsskolan i Stockholm, i en av stadens färskaste stadsdelar.

– Det finns ingen kyrka i Årstadal. Vi håller till på skolgården. Men vi besöker Gröndalskyrkan i samband med jul och påsk som en del i utbildningen. Traditioner är viktigt. Något att se fram emot.

Erik Öberg är ungdomspräst i Spånga-Kista församling där 18,5 procent av invånarna är medlemmar i Svenska kyrkan. Han säger att Kista grundskola har sitt luciatåg i kyrkan och att några skolor, inte många, även har avslutningar i kyrkan.

– Det var tio år sedan jag hörde krav på att avslutningar inte ska vara i kyrkan. Å andra sidan visar vi respekt för andra religioner och har inga inslag av bön eller välsignelse.

Det sista är också en av formuleringarna i det förslag om avslutningar som levererades före jul i en statlig utredning av konfessionella skolor. Om förslaget blir lag betyder det att ingen rektor längre behöver vara ängslig för att hålla till i själva kyrkorummet. Men ”bekännande eller förkunnande inslag” får inte förekomma.

– Det blir lite mer fritt fram med mitt förslag, säger utredaren Lars Arrhenius, ett förtydligande. Det har funnits en oro, Skolinspektionen har fått många frågor. I mitt förslag har det också blivit några nyanser tydligare att elevers närvaro i kyrkan är frivillig.

Under sin tid som Barn- och elev­ombud fick Lars Arrhenius få anmälningar som kretsade kring kyrka och skola.

– Jag tror att den här debatten har varit mer omfattande i medierna än ute i verkligheten, på skolorna!