Blivande fritidshemsläraren Hassan vill bygga bra relationer

I dag arbetar Hassan Abdulahi, på Tullingebergsskolans fritidshem i Botkyrka fyra dagar i veckan. Parallellt läser han till lärare i fritidshem på Södertörns högskola. Han hade tänkt bli affärsjurist, men insåg att han ville jobba med barn. Och att han kunde bidra med något viktigt.

Pojkar med invandrar­­bakgrund förutsätts ofta vara utåtagerande och stökiga.

Redan något halvår efter att han gått ut juridik- och ekonomiprogrammet på Tumba gymnasium fick han uppdraget att bli resurs till en elev i årskurs ett på Grindtorpsskolan i Alby.

Killen kom från ett land i Västafrika och talade dålig svenska. Hassan kände omedelbart igen sig i pojken.

– Han hade svårt att uttrycka sig, tyckte inte att pedagogerna lyssnade på honom. Han kände sig helt enkelt missförstådd.

Hassan själv är från det krigshärjade Somalia men växte upp i Kenya. Vid sju års ålder flydde han till Sverige med sin pappa och storebror. Efter stopp i Solna och Karlskoga hamnade familjen i Söderhamn några år. Där kände de sig utanför och missförstådda. Skolan var rörig och Hassan hade svårt att få kompisar.

Det är en stark erfarenhet som dröjt sig kvar i honom: att inte bli sedd som den individ han är.

– Ingen tog sig tid att riktigt lära känna mig, jag blev bara invandraren som betraktades som annorlunda.

Hans främsta ledord i arbetet med barn är ”relationer”: att skapa relationer med enskilda elever och aldrig betrakta dem som representanter för någon grupp.

– Alla förväntningar på barnen måste vara individanpassade, inte gruppanpassade. Pojkar med invandrarbakgrund förutsätts ofta vara utåtagerande och stökiga. Om den förväntan finns där så riskerar sådana beteenden att förstärkas.

Han hjälpte pojken från Västafrika ett halvår och såg vissa framsteg, sedan hittade man en annan skolform för honom. Men Hassan stannade drygt tre år på Grindtorpsskolan och träffade många barn som befann sig i riskzonen för normbrytande beteenden.

– Jag träffade killar i ettan som hängde med barn i fyran som redan börjat röka och snusa. Jag minns en sjuårig kille som berättade hur en tioåring visade upp vad han snott i affären, och hur imponerad han var.

Man säger att fler insatser måste till redan på lågstadiet för att hindra barn att hamna i kriminalitet?

– Det räcker inte, vi måste börja redan i förskolan!

Trots sina unga år har han hunnit höra förskräckliga berättelser från vissa av barnen, hur de blivit inlåsta och slagna hemma, inte fått tillräckligt med mat. I dessa fall har personalen naturligtvis gjort orosanmälningar till socialtjänsten. Men barn kan må dåligt av mindre alarmerande skäl.

I arbetet med den första pojken tog han ett initiativ som visade sig lyckat.

– När jag märkte att han hade ett stort energiöverskott och hela tiden behövde röra på sig, frågade jag pappan om han hört av sig till någon idrottsförening. Men det hade han inte.

Och det är inte ovanligt i områden med en hög andel utlandsfödda: den svenska idrottsrörelsens stora barn- och ungdomsverksamhet har svårt att nå ut dit.

– Vissa vet inte ens att det finns föreningar att kontakta! Jag hade sett att killen gillade att spela fotboll, så jag ringde en kompis som är tränare i en klubb. Och kort därefter började han träna.

När Hassan ser att barnen lätt tappar humöret eller blir håglösa så frågar han hur de sovit, vad de ätit, hur de haft det därhemma. Får han inga klargörande svar så kontaktar han föräldrarna.

– Jag tror att vi måste ha mer löpande kontakt med föräldrarna, inte bara när det har hänt något allvarligt. De måste också känna förtroende för oss, att vi vill deras barn väl.

Vad får du för reaktioner från föräldrar som kanske inte haft så mycket att göra med skolan?

– Vissa familjer uppskattar att jag visar intresse och berättar öppenhjärtigt om sina barn, andra mer traditionella familjer tenderar att skönmåla, de tecknar en fantasibild. Jag har utvecklat en rätt bra förmåga att se när de inte talar sanning.

När rektorn som upptäckte Hassan, Satu Vanhanen, fick jobb på Tullingebergsskolan övertygade hon Hassan att följa med.

Vi försöker ge varje enskilt barn de verktyg som de behöver för att komma på rätt kurs.

– Han är en naturbegåvning, jag ville inte vara utan honom, säger hon idag.

Men det dröjde inte länge förrän Grindtorpsskolan hörde av sig igen. Nu hade de en kille i ettan som de var oroliga för, skulle han kunna komma tillbaka en kortare period för att hjälpa skolan med honom?

Hassan hade svårt att säga nej:

– Eleven kom knappt på lektionerna, kände sig otrygg, saknade helt goda relationer med vuxna.

Han jobbade med pojken några månader och lärde också känna hans mamma, familjen är från Nordafrika. Nu har det gått snart två år, nyligen träffade han mamman och fick höra att det sakta går åt rätt håll för sonen. Men Hassan är fortfarande orolig för honom.

– Vi inom skolan försöker ge varje enskilt barn de verktyg som de behöver för att komma på rätt kurs, men det finns så mycket annat som styr barnen i en annan riktning. Sociala medier, äldre barn och annat som vi inte rår över. I Alby finns mycket kriminalitet, det är svårt att hålla dem borta från den.

Hassan tänker mycket på en annan elev som han lärde känna samtidigt under den korta återkomsten till Grindtorpsskolan, en kille med somalisk bakgrund.

– När han hörde mig prata utan brytning blev han alldeles förbluffad, trodde att jag var adopterad. ”Du pratar ju som en svenne”, sa sjuåringen.

Vad svarade du honom?

– Att jag kom till Sverige som barn, precis som han. Och så växlade jag över till somaliska för att börja skapa en relation med honom.

Hassan är bekymrad över den ”vi-och-dom-attityd” som utvecklas bland många barn med utländsk bakgrund i en tidig ålder. Samtidigt är han mån om att inte svartmåla den typ av förortssvenska som blivit till en identitet hos många.

Problemen uppstår när barn med förortssvenska själva känner att de är mindre värda, att de aldrig kan få något vanligt jobb när de talar på det viset.

Vi går ut på skolgården för att ta bilder. Barnen kommer fram med nyfikna frågor. Vad tycker de om Hassan?

– Rolig! Snäll! Bra på fotboll! Bra på King! Och bra på att kramas, säger en flicka och kastar armarna runt Hassan.

När barnen sprungit undan vill han lägga till en viktig poäng i arbetet med elever som befinner sig i en trasslig situation:

– Man ska inte gå för snabbt fram. Ett hej, ett leende och en kram kan vara ett första viktigt steg.