Idrottslärarens kamp för att ge eleverna ett bättre liv

Det tar tid för Saman Tahmas att ta sig igenom mittkorridoren på Angeredsgymnasiet. Han stannas här, han stannas där och varje elev han pratar med hinner han flika in en positivt laddad fråga till, formulerad på olika sätt: ”Visst kommer du på idrottslektionen?”

– Jag har inte de mest ambitiösa eleverna, betygsmässigt. Majoriteten av dem tycker inte om idrotten. De har haft en dålig upplevelse i grundskolan, det kanske inte har varit det bästa klimatet. Det är en jobbig ålder, kroppen växer på olika sätt, säger Saman Tahmas.

Han jämför med en mattelektion där man kan sitta och kladda på ett papper och få det att se ut som om man jobbar. I idrotten är det däremot tydligt vad du kan och inte kan. Svagheterna blottas.

– Så jag lägger mycket fokus på att göra gruppen trygg i början. De ska lära känna varandra, våga skratta när någon gör fel och våga skratta när man själv gör fel. Jag brukar bjuda på mig själv också, för att visa att även jag som ska lära ut kan göra fel, säger Saman Tahmas.

Får kriga för ombyte

Ordet rörelseglädje återkommer han till gång på gång. Han pratar om olika förutsättningar. Att många av hans kollegor på andra skolor har lektioner där alla eleverna är med och ombytta. Själv får han, som han uttrycker det, kriga för att eleverna ska byta om. De vill helt enkelt inte byta om framför varandra.

– Jag tänker på hur det ser ut i dag. Vuxna som tränar eller går på gym, alla byter om hemma. De sticker hem och duschar efteråt. En tonåring är osäker på sin kropp, folk kan smita in med en kamera och filma och så ligger allting ute med ett klick. Så jag jobbar mycket med att okej, de kan väl i alla fall komma till lektionen. Sedan jobbar vi sakta, sakta, för att de ska bli trygga och byta om, säger Saman Tahmas.

Successivt arbetar han med att eleverna också ska lära sig att tycka om idrottslektionerna och ämnet. Det enda sättet han känner till som fungerar, det är att göra det roligt för dem. Snackar han om betyg stänger de av direkt. I stället handlar det ständigt pågående samtalet om vad de har lärt sig, vilka förmågor de har jobbat med. Precis det som kursplanen strävar efter att uppnå.

Det han gör i den stora idrotts­hallen går hand i hand med det han gör utanför. För en stund sedan träffade han en elev som inte kommit på en enda idrottslektion sedan hon började i ettan för några månader sedan. Men nu i dag ska hon komma. Saman Tahmas tjat lönade sig. Eller?

”Jag har inte de mest ambitiösa ­eleverna, betygsmässigt. Majoriteten av dem tycker inte om idrotten.”

Eleverna som släntrar in i hallen går i ettan på vård- och omsorgs­programmet på Angeredsgymnasiet i nordöstra Göteborg. De är några fler än Saman Tahmas trodde, runt 20 i stället för de 15 han gissat. Och jo, hon som lovade att komma är här. Precis som han flaggat för är det ytterst få, bara två, som är ombytta.

I konferensrummet pratar Saman Tahmas på sitt lugna vis om att inte ge upp, om att se eleverna, om att visa att han tror på dem. Det gör han i idrottshallen, i korridorerna och i kommunikationschatten. Han jobbade på en grundskola i flera år, många av de eleverna går på Angeredsgymnasiet nu. Han konstaterar att det är ett stort steg mellan grundskolan och gymnasiet, att eleverna lämnar den fyrkantiga miljön där lärarna alltid finns i närheten. I gymnasiet handlar det mycket om att ta eget ansvar.

Prisades på lärargala

Förra året prisades han på en lärargala för sina insatser för ungas psykiska hälsa och först då började han fundera över det han gör i de termerna.

– Jag vill jobba med det här, jag tycker att det är roligt att vara idrottslärare, men det är väl mer än så. Det handlar om att inge hopp, om att vara tillgänglig och om att lyssna, säger Saman Tahmas.

Han har helt enkelt insett att samtalen han har med eleverna, att han får dem att jobba mer på lektionerna, att de lär sig att tycka om idrotten, att hans sätt att vara och arbeta på, att allt det gör skillnad.

– Det vi ska göra i dag är samarbetsövningar, vi pratade om det sist. Sedan i slutet får vi se om vi hinner köra spökboll. Som ni vill göra. Okej?

Eleverna sitter på läktaren, några av dem har jackorna på, men tänker vara med ändå.

– Kom igen, ta av er jackorna. Ni kan inte vara med på lektionen med jackor. Vi ska dela upp er i lag.

Eleverna delas upp i lag och får röda, orange, gröna och blå band. Saman Tahmas placerar ut koner, bänkar, rockringar och ärtpåsar. Allt eftersom höjs tempot och efter några balans- och springlekar är alla med, även de som fortfarande bär vinterjackor. Alla är fokuserade på att hjälpa sitt lag, med att flytta bänkar, hoppa och räkna ut vad som behövs för att det ska gå snabbt och enkelt. I slutet av lektionen gör eleverna en tre-i-rad-stafett och det röda laget är lite, lite snabbare än det blå – lite ettrigare.

”Det handlar om att inge hopp, om att vara tillgänglig och om att lyssna.”

Efter lektionen tar sig Saman Thamas som vanligt tid för de elever som stoppar honom för att snacka lite.

– Det är trevligt med kollegorna men man kan träffa dem efter jobbet. Eleverna är här och nu, åtta till fyra varje dag. Då är jag hellre ute i korridorerna, säger Saman Tahmas.

Visst får han höra många jobbiga, väldigt personliga historier, men det gäller att försöka hitta var skon klämmer. Så beskriver han det.

– Skulle det vara något som är extra tungt, då försöker jag vara länken mellan eleven och elevhälsan. Det är jätteviktigt att de får rätt hjälp och en sak är klar, på gymnasiet tar vi över det sociala arvet från de tidigare skolorna. Det är många elever som upplever att de inte har blivit rätt bemötta eller behandlade.

Före lektionen pratade Saman Tahmas om ombyte, om att han brukar säga till eleverna att de åtminstone inte ska komma i jeans eller finkläder, men att de allra helst ska byta om.

– Men egentligen står det ingenting om ombyte i kursplanen. De här eleverna är inte aktiva på fritiden, de har inte den kulturen med sig. Ett tag var Angered det mest föreningstäta området i landet. Nu är det inte många föreningar kvar och det är klart att det i förlängningen påverkar även mitt jobb, säger Saman Tahmas.