”Debatten är full av dem som inte möter elever”
”Det ger en viss frihet i resonemangen" att de som hörs mest om skolan inte är professionen, skriver Anna Lena Oscarson.
Debatt
”Skoldebatten får ett märkligt drag. Vi säger att professionen är avgörande.
Och bygger samtidigt ett system som utgår från att den behöver styras ganska noggrant – av någon annan”. Det skriver Anna Lena Oscarson.
Den svenska skoldebatten har ett ganska stabilt manus.
Den börjar nästan alltid på samma sätt: någon säger att vi måste lyssna mer på professionen. Det brukar sägas ganska tidigt i programmet. Ofta innan någon i studion hunnit berätta vad professionen faktiskt säger.
Upplägget är sedan ganska bekant. En programledare ställer en fråga om resultaten. Någon hänvisar till Pisa. Någon annan efterlyser tydligare styrning. Därefter följer ett antal förslag på vad skolan borde göra.
De presenteras gärna i punktform.
”Frihet i resonemangen”
Mer struktur. Mer uppföljning. Mer fokus på kunskap. Det är nästan alltid rimliga förslag.
Det finns en detalj: Ingen i studion ska undervisa en klass nästa morgon. Det ger en viss frihet i resonemangen.
I klassrummet ser verkligheten ofta lite annorlunda ut.
Där finns en grupp elever som ska arbeta tillsammans trots att de befinner sig på helt olika platser i sin utveckling. Någon har just haft en konflikt på rasten. Någon annan letar efter matteboken som sannolikt ligger under soffan hemma.
Och ja – någon kanske invänder att den ändå inte behövs. Den svenska skolan har ju slutat med läxor. Det är i alla fall lätt att få det intrycket ibland.
I verkligheten finns läxor fortfarande. Men de ska helst inte belasta föräldrar. Därför finns statsbidrag så att skolor kan ha personal på plats extra tid för läxläsning. Skolan är full av sådana konstruktioner. De är sällan gjorda för punktlistor. Ändå är det just punktlistor som ofta dominerar skoldebatten.
Här finns något som är svårt att inte lägga märke till.
”Formas utan professionen”
I nästan varje diskussion om skolan framhålls lärarna som skolans viktigaste resurs. Professionens kompetens beskrivs som avgörande. Rektorer sägs bära ansvaret för undervisningens kvalitet.
Samtidigt formuleras många av lösningarna på skolans problem utan att någon faktiskt frågar just professionen. Det är inte nödvändigtvis av illvilja. Det är bara betydligt enklare att diskutera skolan på lite avstånd.
Erfarenhet är inte en bisak i skolan
Den amerikanske ekonomen Thomas Sowell beskrev i ”The Vision of the Anointed” ett återkommande fenomen i offentlig politik: reformidéer utvecklas ofta långt från den verklighet där de ska genomföras. Inte därför att människor saknar goda intentioner, utan därför att praktisk komplexitet är svår att se utifrån.
Skolan är ett ganska tydligt exempel. För skolan är inte i första hand ett system av beslut. Den är ett yrke.
Den består av tusentals professionella bedömningar varje dag. Hur man förklarar något en gång till utan att resten av klassen tappar tempo. Hur man håller ihop en grupp där elevernas behov drar åt olika håll. Hur man hjälper en elev vidare utan att undervisningen för de andra stannar upp.
”Viktigaste resursen”
Det är ett arbete man utbildar sig för. Och ett arbete man blir bättre på för varje år man gör det. Erfarenhet är inte en bisak i skolan. Det är en av dess viktigaste resurser. Ändå behandlas den ibland som något ganska sekundärt i skoldebatten.
Nya idéer väcker ofta större entusiasm. Det är märkligt, egentligen. De flesta läkare, ingenjörer eller piloter skulle nog reagera ganska kraftigt om någon föreslog att deras arbete borde organiseras av människor som själva varit patienter, åkt flygplan eller kört bil.
Naturligtvis är inte skolan exakt samma sak. Men jämförelsen säger ändå något om hur vi talar om professioner. Jag har själv hört resonemanget många gånger genom åren som rektor, ofta sagt helt utan ironi: ”Man har ju själv gått i skolan.”
Det är sant. Men att ha gått i skolan ger ungefär samma typ av erfarenhet som att ha varit patient ger av att vara läkare. Det säger något om hur det känns att vara där. Inte särskilt mycket om hur arbetet faktiskt går till.
Det är där skoldebatten får ett märkligt drag. Vi säger att professionen är avgörande. Och bygger samtidigt ett system som utgår från att den behöver styras ganska noggrant – av någon annan.
Anna Lena Oscarson, rektor, Morgongåva
LÄS ÄVEN:
Facket fick igenom krav på schemalagd planeringstid
