Så skapar du möten med närsamhället
Reportage En idéspruta som låter barnen tävla i curling med PRO, träffa den lokala karateklubben eller se en snickare gå på spik. Men när Mattias Henriksson, Årets lärare i fritidshem, tänker på sin egen skoltid, minns han en liten grabb som ofta var frustrerad.
Mattias Henriksson har alltid en plan B inför fritidshemmets träffar med lokala föreningar och företag. Få inser vad det innebär att ordna en aktivitet med 35–60 barn. Den här måndagen innebär det att han svänger förbi Ica i Hillerstorp, byn i Gnosjö kommun där han vuxit upp, och inhandlar saft och kakor.
I kassan blir han igenkänd av kassörskan som gratulerar till priset Årets lärare i fritidshem.
– Det är du värd, Mattias. Nu har du hamnat på rätt ställe, säger hon glatt.
Det är två månader sedan han tog emot priset på Fritidshemmens rikskonferens i Malmö. Mattias Henriksson känner sig överväldigad av utmärkelsen.
– Jag tänker på många andra som gör ett kanonarbete och varit lojala med sina verksamheter i 30–40 år. Den sträckan har ju inte jag avverkat.
Han kom in i yrket på omvägar, och blev färdigutbildad för fem år sedan. Efter gymnasiet jobbade han på industrierna i Gnosjö i ett par år, tills den ekonomiska krisen slog till 2008. Han har alltid varit intresserad av barn och hoppade in som fritidsledare på högstadiet i sin gamla skola i Hillerstorp. Något år senare blev han erbjuden ett vikariat i fritidshemmet. Första uppgiften blev att rodda en städdag med några ”turbulenta pojkar” som inte var det minsta sugna på att städa.
– När jag kom hem den kvällen kände jag: det här är min grej! säger Mattias Henriksson, som själv ”alltid var arg” och kände sig ständigt orättvist behandlad på rasterna i skolan.
Vuxna ser inte storheten i det de själva gör.
Någon bråkstake var han inte, säger han. Men han älskar fortfarande de lärare som tog sig tid med den pratiga och ifrågasättande grabb han var då.
– Jag försöker använda den pedagogik som jag själv ville ha som liten grabb.
Efter att ha utbildat sig sökte han sig så småningom tillbaka till Gnosjö och sedan hösten 2017 jobbar han återigen på Hillerstorpsskolan.
Mattias Henriksson parkerar den svarta golfen och kliver med snabba steg över skolgården till den gamla skolbyggnaden, ett slitet trähus där fritidsverksamheten numera håller till. Huset omges av mer moderna låga tegelbyggnader som utgör skolan i dag.
Signe får coachning av Per Olof Svensson när hon ska få iväg den tunga curlingstenen.
Foto: Lina Alriksson
I ett av rummen hänger signerade matchtröjor och lagbilder från hockeyklubbarna Linköping HC och Skelleftå AIK. Det är ett av resultaten av fritidshemmets kontakter med omvärlden, som började med att barnen skrev brev till olika föreningar och idrottsklubbar, och fick svar från många. Mattias Henriksson berättar att han var inspirerad av ”Grej of the day”, en metod där läraren förmedlar kort, intensiv information och barnen blir delaktiga i ett möte med omvärlden.
När musikskolans elever lämnade sina instrument på fritids frågade han om de ville komma och spela för barnen. Det ena ledde till det andra och, ofta genom föräldrakontakter, ordnade fritidshemmet möten med allt från idrottsföreningar till konditorier, bowlingsällskap och massageinrättningar.
Träffarna knyter an till läroplanens formuleringar att fritidshemmet ska söka samverkan med föreningslivet och närsamhället. Bortom läroplanen handlar det ändå om något mer – att visa barnen att världen är större än Hillerstorp. Mattias Henriksson berättar entusiastiskt om vad mötena ger, inte bara för barnen.
– Vuxna ser inte storheten i det de själva gör. Vi hade en pappa här som är snickare på besök. Han visste inte riktigt vad han skulle visa upp. Men herregud, sa jag, ni har skor som ni kan gå på spikar med. Han spikade in en spik i en bräda och klev på den. Sedan frågade vi barnen om de vågade gå på spiken.
Det ringer i Mattias Henrikssons mobil. PRO-föreningen är på ingång. Dagens aktivitet är curling med pensionärerna i skolans idrottshall. Träffen inleds i matsalen, där barnen just ätit mellis. De åtta PRO-medlemmarna presenterar sig och Mattias Henriksson visar en powerpoint om organisationen. Han berättar att man får låg lön som pensionär och vilka de vanligaste pensionärsnamnen är. Känner barnen någon som heter Kerstin?
Sedan bär det av till idrottshallen, där curlingmattan är utbredd och åtta curlingstenar är placerade. Mattias Henriksson tar på sig en mikrofon och ger direktiv: Barnen ska växla mellan tre stationer: mattcurling, rollatorsrace och fikastationen (de två senare var Mattias reservplan för att alla barn skulle ha något att göra).
– För det vet ni ju, att pensionärer fikar ofta, säger han till eleverna.
Med hjälp av PRO-medlemmen ”PO” Svensson, tidigare frikyrklig pastor i Hillerstorp, försöker några sex-sjuåringar få iväg de tunga curlingstenarna – de väger drygt fyra kilo – över mattan. Stenarna rör sig bara någon meter eller rullar omkull, så barnen får flytta närmare måltavlan.
Mattias Henriksson springer mellan stationerna och ser till att alla är sysselsatta, hejar och peppar. Det utvecklar sig till något av ett event när ytterligare en reporter från lokaltidningen dyker upp, inringd av PRO.
Till sist blir det match mellan PRO och lärarna i fritidshem.
– Alla som hejar på PRO sätter sig på den här sidan av mattan, de som hejar på fröknarna på fritids på den andra och ni får en extra kaka om vi vinner, säger Mattias Henriksson.
De flesta barnen väljer ändå pensionärssidan och skanderar PRO, PRO, PRO! Aktiviteten avslutas med fotografering och att barnen lämnar över en gåva i form av en pärlplatta med PRO:s logga.
Ingen fritidspedagog vill vara resurs i skolan, ändå är 90 procent av oss det.
Mattias Henriksson betonar att han inte blev nominerad av sina kollegor på grund av besöken, utan för sitt engagemang i fritidshemmet. När han började på skolan var fritidshemmet i ”en negativ spiral” och flera var på väg att sluta. För att avlasta och få arbetslaget att fungera slogs fritidsverksamheten ihop till en åldersintegrerad grupp i årskurs F-4.
– Vi fick vara superstrukturerade och i princip skriva ett schema för att hinna gå på toaletten, men vi sa också att vi skulle vara ja-sägare och att barnen skulle känna glädje i den här gruppen. Vi skulle bli oknäckbara som grupp.
Mattias Henriksson startade också en trivselgrupp för lärarna på skolan, som ordnade gemensamma aktiviteter efter jobbet. I dag är de sex lärare i fritidshem, varav fem högskoleutbildade, med 90 inskrivna barn. Skolan har ”fris”, fritids i skolan, vilket innebär att barnen har fritids i stället för lektion ett par gånger i veckan beroende på ålder. Mattias Henriksson är även rastansvarig för mellanstadiet och hjälper ibland till på idrottslektioner.
– Ingen fritidspedagog vill vara resurs i skolan, ändå är 90 procent av oss det.
Ja-sägandet och att det mesta är möjligt sammanfattar hans inställning till barnen i fritidshemmet.
– I stället för vuxentänket att ”det är inte möjligt” eller ”vi tar det sedan”, så tänker vi att vi löser det nu! Konsekvensen blir att barnen ser dig som brygga mellan dem och andra vuxna. Det skapar en väldig lojalitet.
Hans pedagogiska idéer och vilja att utveckla stöter ibland på motstånd. På en tidigare arbetsplats sa han upp sig efter ett par månader då han kände sig motarbetad och upplevde att attityden till både barn och kollegor var negativ. Där fanns inte lojaliteten med barnen, upplevde han. Erfarenheten fick honom att överväga att lämna yrket.
– Min grundinställning är att allt går att vända, men då insåg jag att jag inte kan justera och utveckla allt som jag vill.
Med din energi och alla projekt du vill förverkliga, blir kollegorna trötta på dig ibland?
– Ja, det tror jag. Men genom åren har jag ändå fått erfarenheten att de flesta vill ha den dosen av mig hellre än att inte ha den.
På frågan om han är kvar på Hillerstorpsskolan om fem år kommer svaret snabbt:
– Nej. Många tror att jag vill bli biträdande rektor, men det vill jag absolut inte – jag vill vara med barnen.