Äventyret kan börja!

Stearinljusen är tända och stämningsmusiken ljuder svagt i bakgrunden. I förrådet en trappa ner på Älvboda friskola i Skutskär har sex åttaåringar samlats för veckans höjdpunkt – rollspelet. Tennfigurer, tärningar och kartor över främmande kontinenter ligger på bordet som tryckts in i den lilla skrubben. Runt omkring reser sig hyllor med färgglada piprensare, flörtkulor och saxar. Bakom ett blädderblock står några käpphästar parkerade.

Här finns ingen publik. Vi ägnar oss åt samberättande. Det som händer här inne rör bara oss som är med. Målet är att ha kul och stimulera kreativiteten.

Varje deltagare har ett papper framför sig som visar vilka egenskaper och färdigheter deras rollfigurer i spelet har. Tove Klövenäs spelar uppfinnaren Teka, som har höga värden i ”Prata” och ”Tänka”. Vincent Backmans krigare Tim är särskilt bra på ”Strida”. Melker Althins lönnmördare Sho-Sho är en mästare på ”Smyga”.

– Minns ni vad som hände förra gången? säger läraren i fritidshem Niklas Karlsson.

Teka, Tim, Sho-Sho och de andra äventyrarna är på jakt efter en helig artefakt, Orkis öga, som de ska föra tillbaka till Tempelstaden. Nu har de hamnat mitt i en konflikt mellan människor och alver i byn Träskbotten – och det är oklart vem de kan lita på. Mycket tyder på att Orkis öga finns i närheten, men osäkerheten skapar spänningar i gruppen.

– Varför högg du honom i foten med yxan? Jag tycker att det var fel! säger Teka irriterat.

Tärningsslag avgör hur väl rollpersonerna lyckas med att till exempel smyga, strida eller hitta gömda föremål. Alice Backman hoppas på tur när hon ska smyga ner i källaren!
Foto: Stéfan Estassy

– Men … annars skulle han ha överfallit oss, försvarar sig krigaren Tim.

De släpar en tung vagn längs den gyttjiga stigen. På flaket ligger en skadad alv och kvider av smärta. Vad ska de göra nu? Skogen kryllar av hämndgiriga mörkeralver och invånarna i byn verkar skumma.

– Jag försöker hela alven med min sång, säger barden Eldaria, spelad av Alice Backman.

– Bra! Då kanske han förlåter oss, säger Teka.

Det var på höstlovet för två år sedan som Niklas Karlsson introducerade sin egen hobby – rollspel – som en aktivitet på fritids.

– Vi hade lite svårt att hitta meningsfulla aktiviteter för de äldre barnen. Det här slog direkt an något hos dem, minns han.

Konceptet att skapa en roll och gestalta den var något barnen kände igen från datorspel.

– Skillnaden är att i rollspel kan de göra precis vad som helst, medan datorspelen är begränsade till vissa handlingsalternativ. När de förstår det blir det en ”wow”-upplevelse, säger Niklas Karlsson.

Han tycker att rollspel är ”det enklaste man kan göra, men det svåraste som finns att förklara”. Han brottas hela tiden med missuppfattningen att det handlar om pedagogiska rollspel, där man spelar upp scener i syfte att öva på konflikthantering eller utveckla gruppdynamik.

– Här finns ingen publik. Vi ägnar oss åt samberättande. Det som händer här inne rör bara oss som är med. Målet är att ha kul och stimulera kreativiteten, förklarar Niklas Karlsson.

Kortfattat går rollspel ut på att en spelledare hittar på och förbereder en historia – ett ”äventyr” – i en fantasivärld. Spelarna får sedan uppleva detta genom sina påhittade rollpersoner. Det är spelledaren som beskriver alla miljöer och händelser, samt gestaltar de figurer som rollpersonerna möter. När någon vill använda sina förmågor, som smyga eller strida, används tärningar för att avgöra hur väl det lyckas.

– Rollspel påminner om de yngre barnens rollekar. Ofta vill de gestalta redan kända figurer, som Harry Potter, men då förklarar jag att de kan spela någon liknande, men att det ska vara en karaktär som de själva kan utveckla, säger Niklas Karlsson.

I höst spelleder han tre olika grupper på Älvboda friskola. Dagens äventyr bygger på ett enkelt regelsystem som han själv har hittat på. Fantasivärlden påminner om den i rollspelet Drakar & Demoner, som i sin tur är starkt influerad av JRR Tolkiens Sagan om ringen. En fördel, säger Niklas Karlsson, är att åtta- till tioåringarna på fritids har ganska snäva referensramar när det gäller böcker, filmer och podcasts. Därmed kan han enkelt stjäla idéer från sådant han själv läst, hört eller sett utan att barnen märker det.

– Men jag förbereder inte så mycket. Det är bortkastad tid. Barnen agerar sällan som jag har tänkt. När jag spelar med vuxna så känner de in vad spelledaren ”vill” att de ska göra. Barnen är friare. De struntar i sina uppdrag och ger sig iväg och jagar monster eller letar efter magiska djur i affärer i stället, säger Niklas Karlsson.

Under spelsessionerna tycker han att många av läroplanens mål uppfylls. Eleverna övar språk och kommunikation genom att samtala, lyssna, ställa frågor och framföra egna tankar och åsikter. De löser problem och konflikter tillsammans, både inom gruppen och gentemot utomstående. De skriver, räknar och diskuterar etiska frågor och maktstrukturer. Övar turtagning och argumentation.

I början var Niklas Karlsson rädd att kollegor och föräldrar skulle ha fördomar mot rollspel. På 1980- och 90-talen förekom en debatt där rollspel anklagades för att vara våldsbejakande och vissa debattörer försökte få hobbyn att förknippas med djävulsdyrkan. Samma kritik har riktats mot fenomen som hårdrock, tv-spel och videofilmer. I dag tycks den diskussionen död.

– Jag har faktiskt enbart mött positiva reaktioner från föräldrar. Vissa har spelat själva som barn och tycker att det är roligt att den här hobbyn förs vidare. Kollegorna kanske skulle önska att aktiviteten ”svalde” fler barn, men vi planerar så att det funkar med den övriga verksamheten. De ser att barnen tycker att det här är kul och utvecklande, säger Niklas Karlsson.

Men det går inte att komma ifrån att det förekommer våld i en värld befolkad av troll, orcher och drakar.

– Jag inleder varje spelmöte med att säga att alla här runt bordet tycker om varandra och är kompisar, och att det som sägs är rollpersonernas åsikter och riktas till andra rollpersoner i spelet. Våldet är aldrig värre än i en Astrid Lindgren-film. Om någon får ett svärdshugg i axeln eller en pil i benet så är det något som kittlar snarare än skrämmer. Men man måste förstås hela tiden ha fingertoppskänsla, säger Niklas Karlsson.

Hur går det då för äventyrarna på den leriga stigen i skogen?

Jodå, alven tillfrisknar av bardens helande sång. Utan att halta försvinner han mellan träden. Teka, Tim, Sho-Sho, Eldaria och de andra tar sig tillbaka till byborna i Träskbotten. Just när Tim hittar Orkis öga i ett glasskåp hos borgmästaren knackar det på dörren till rollspelsgrottan.

Fiktionen bryts abrupt. Det är Tove Klövenäs mamma som ska hämta.

– Måste vi avsluta leken nu? undrar Alice Backman oroligt.

– Nejdå, vi kör på lite till, säger Niklas Karlsson.

Snart är gruppen på väg tillbaka mot Tempelstaden. Gammalt groll är glömt och nya äventyr väntar!